Cinematiska ackordprogressioner har en unik smak som gör att de sticker ut i världen av musikkomposition.
Idag ska vi ta en titt på vad som krävs för att ge liv åt dessa magiska kompositioner, från musikteori hela vägen till ackordprogressionerna som gjorde vissa filmer till tidlösa klassiker. I slutet av stycket kommer du att veta allt du behöver för att skriva din egen filmmusik, videospelmusik eller något annat du kan tänka dig.
Förståelse av ackordprogressioner

Vi kan inte på ett realistiskt sätt ta oss an ämnet filmiska ackordprogressioner utan att veta vad en ackordprogression är. Det är ett komplext ämne, så jag ska bara ge dig en kort översikt. De som redan är bekanta med musikteorin bakom ackordstrukturer kan hoppa över det här avsnittet.
För nybörjare är fokus på diatonalitet och funktionell harmoni ett bra sätt att börja förstå teorin bakom progressioner i musik.
Diatoniska ackordprogressioner använder noter från en enda tonart. Om du till exempel skriver en låt i A-dur kommer alla ackord att komma från A-durskalan, som innehåller tonerna A, B, C#, D, E, F# och G#.
Från den här skalan kan du skapa triader, eller ackord med tre toner i sig:
- A-dur (I): A C# E
- h-moll (ii): B D F#
- C# moll (iii): C# E G#
- D-dur (IV): D F# A
- E-dur (V): E G# B
- Fis-moll (vi): F# A C#
- G# förminskad (vii°): G# B D


Varje ackord representeras vanligtvis med en romersk siffra: stora bokstäver är durackord medan små bokstäver är mollackord. Detta ger oss progressionen: I - ii - iii - IV - V - vi - vii°.
Tonikan, eller I-ackordet (A-dur i det här fallet), är en referenspunkt för alla andra ackord, medan V-ackordet (E-dur) är vad som kallas "dominantfunktionen", som har en stark "önskan" att återgå till tonikan.
När vi studerar hur ackord förhåller sig till varandra talar vi om voice leading, som beskriver hur enskilda toner rör sig från ett ackord till ett annat.
När vi t.ex. går från V (E-dur) till I (A-dur) märker vi följande:
- E (rot) löser sig till A (rot).
- G# (tredje) övergår till A (grundton).
- B (kvinten) övergår till C# (tredjedelen av I).
Den här upplösningen gör I - V - I till en gemensam progression som låter komplett och harmonisk.
Om V löser sig fint till I kan vi leta efter andra ackord som har ett liknande förhållande.
Ackordet ii (h-moll) ligger en kvint från V. Genom att lägga till ii före V skapas progressionen I - ii - V (A - Bm - E), där ii är ett dominantackord som lätt leder till dominantackordet (V). Denna I - ii - V-progression är en av de mest använda i olika musikgenrer, inklusive jazz, klassiskt, pop och country.
Cirkel av femtedelar
Om du planerar att bli soundtrack-kompositör är det logiska nästa steget i musikteorin att förstå kvintcirkeln.

En "kvint" är den femte tonen i en durskala. Genom att spela en ton och sedan en ton som är sju tonhöjder högre skapar du en kvint. Genom att fortsätta detta mönster skapas en cirkel som visuellt representerar förhållandet mellan tonarter. Ju närmare två tonarter ligger varandra på cirkeln, desto mjukare blir övergången mellan dem; på samma sätt kan tonarter som ligger längre ifrån varandra skapa en mer kontrasterande effekt.
Varför behöver du veta det här? Eftersom övergången mellan tangenterna är avgörande när du skapar en känslomässig resa.
Filmkompositörer växlar mellan tonarter för att följa förändringar i scenerna, och kvintcirkeln visar tydligt hur nära besläktade tonarter är med varandra. Att gå från C-dur till G-dur är till exempel en vanlig övergång eftersom de två tonarterna delar vissa noter, vilket gör att musiken flyter naturligt.
Med kvintcirkeln kan du också utforska olika melodier med självförtroende och röra dig mellan tonarter som är avlägsna men ändå besläktade; att gå från C-dur till Fis-dur kan vara en ganska drastisk förändring, men kontrasterande tonarter kan fungera bra om scenen kräver plötslig rörelse.
När det gäller orkestrering kan kompositörer också välja nyckelsignaturer som fungerar bra med specifika instrument genom att helt enkelt följa kvintcirkeln, samtidigt som den harmoniska progressionen bevaras.
I slutändan handlar soundtrackkomposition om spänning och frigörelse, och genom att förstå kvintcirkeln får kompositörer en struktur för att bygga upp spänning på ett effektivt sätt. Antingen genom att lösa upp från ett dominantackord tillbaka till huvudackordet, eller genom att använda sekundära dominanter och modala utbyten, kommer du att kunna lägga till mer djup i din musik genom att följa detta system.
De bästa exemplen
Låt oss undersöka hur några av de mest ikoniska partituren använder sig av dessa progressioner:
Interstellar - Hans Zimmer
Ett fenomenalt soundtrack av en av de största nu levande kompositörerna av filmmusik. Interstellars huvudtema är i tonarten a-moll, men det börjar med VI-ackordet Fmaj7, följt av v-mollackordet e-moll, som har g i basen.
Det tredje ackordet är a-moll, vilket ger en tydlig känsla av upplösning. Sedan återgår ackordföljden till e-moll, återigen med G i basen, men med en D-ton i melodin den här gången. Mollackordföljden, med enstaka ackordinversioner, skapar en atmosfär av vördnad och mystik, vilket passar perfekt för denna tankeväckande, visionära rymdopera.
Stranger Things - Kyle Dixon och Michael Stein
Stranger Things huvudtema är ett annat bra exempel eftersom det innehåller ett enkelt men ändå effektivt sätt att skapa spänning.
Temat använder bara två ackord: C-dur 7 och C-dur 7/E. Skiftet mellan dessa ackord är dock särskilt smidigt, med bara rötterna i varje ackord som spelas i olika oktaver i basen.
C-dur 7 och C-dur 7/E har samma fyra toner, men genom att ändra basnoten får varje ackord ett annat ljud. Effekten av de växlande bastonerna under ett ackord skapar en oroande atmosfär som passar perfekt till berättelsen.
Prinsessan Leias tema (Stjärnornas krig)- John Williams
Jag har alltid varit mer av en Star Trek-person, men jag kan inte förneka att Star Wars-filmerna innehåller några av de bästa musikkompositionerna som gjorts för film. Av alla de mästerverk som komponerats under årtiondena är John Williams Princess Leia's Theme en höjdpunkt inom musikaliskt berättande.
Temats ackordföljd är skriven i D-dur och följer ett mönster av I-iv-I-iv-II-vi-i-VI-iv-V-II dom 7. Musiken växlar alltså mellan dur- och mollackord, vilket ger musiken en aura av längtan.
Det jag älskar mest med Leia's Theme är hur det övergår från ett D-durackord till ett moll-iv-ackord (g-moll). Skiftet ger musiken en bitterljuv, nyanserad och majestätisk textur.
Williams använder G-moll istället för ett G-durackord för att ge soundtracket en mörkare och mer känslosam ton. Dessutom skiftar tonarten ett halvt steg nedåt allteftersom temat fortskrider, vilket förstärker djupet i stycket. Temat går igenom dessa ackord två gånger, innan det återgår till D-dur.
9 filmiska ackord som du kan använda i dina soundtracks
I - V - vi - IV: Bästa för soundtracks till popmusik
Exempel: C - G - Am - F
I - V - vi - IV är den överlägset mest populära progressionen i västerländsk musik. Den börjar med I-ackordet (tonika), går vidare till V-ackordet (dominanten), sjunker till vi-ackordet (den lilla sexten) och slutar med IV-ackordet (subdominanten).
Förutom att den här progressionen är perfekt för att byta toncentrum skapar den i sig en känsla av upplyftning, med ett flöde av känslor som gradvis rör sig mot hopp. Hela viben känns komplett och stärkande, och det är därför den har använts otaliga gånger under årtiondena.
vi - IV - I - V: Det episka stycket
Exempel: Am - F - C - G
En annan vanlig sekvens är vi - IV - I - V, som följer ett liknande mönster som I - V - vi - IV men börjar med det underordnade ackordet, vi-ackordet, innan det byggs upp till en stark upplösning.
Det skapar en känslomässig tonförändring som är ganska gripande, särskilt eftersom V:et ger en kraftfull känslomässig utlösning för en karaktärs resa.
vi - iii - V - II: Positivitet och hopp
Exempel: Am - Em - G - D
Den här sekvensen fungerar bra för känslomässiga ögonblick, när balansen mellan sorg och hopp är avgörande.
Ackordföljden vi - iii - V - II tar lyssnarna med på en känslomässig resa. Det börjar med ett vi-ackord som utstrålar högtidlighet, och iiiackordet fortsätter denna känsla men börjar antyda en förändring. När progressionen når V-ackordet finns det en känsla av längtan som kulminerar i II-ackordet, vilket ger en överraskande och positiv twist.
vi - IV - V - iii: Sorg med acceptans
Exempel: Am - F - G - Em
Denna progression börjar återigen med vi-ackordet, men det följande IV-ackordet ger en tillfällig känsla av stabilitet. Nästa V-ackord skapar spänning, men progressionen avslutas med iiiackordet, som ger en bitterljuv känsla.
De två mollackorden får det att låta sorgset, och särskilt iiiackordet är ansvarigt för den rörliga känsla som definierar progressionen.
För mig är den här strukturen perfekt för ögonblick av acceptans och förlust. Det lämnar publiken med en känsla av olösta känslor, vilket kan fungera bra när man skildrar en huvudpersons kamp.
I - IV - vi - V: Hjältens soundtrack
Exempel: C - F - Am - G
Progressionen I - IV - vi - V är en annan standard inom filmberättande som fungerar bra med heroiska karaktärer. Det börjar starkt med I-ackordet, och sedan förstärker IV-ackordet ytterligare den kraftfulla känslan i musiken.
Därefter tillför vi-ackordet ett subtilt element av sårbarhet till denna durackordföljd, och V-ackordet skapar spänning innan det återgår till det grundläggande I-ackordet.
ii - IV - vi - V: Majestätisk progression
Exempel: Dm - F - Am - G
Den här progressionen är perfekt för episka scener. Den inleds med iiackordet, som ger en känsla av rörelse. IV-ackordet ger stabilitet, medan vi-ackordet ger en viss sårbarhet. Slutligen upplöses V-ackordet med styrka.
vi - IV - V - II: Upplyftande atmosfär
Exempel: Am - F - G - D
Den här utvecklingen finns i förmodligen alla YouTube-videor med natur och avslappnande musik!
Den börjar med vi-ackordet, som i sig utstrålar en eftertänksam och sorgsen stämning. IV- och V-ackorden bygger dock upp en känsla av förväntan som är inspirerande och positiv. Sekvensen avslutas med II-ackordet, som ger en känsla av hopp till progressionen.
I - IV - ii - V: Ett nytt äventyr
Exempel: C - F - Dm - G
Här är en progression som fungerar utmärkt för action- och resescener.
Progressionen I - IV - ii - V är ganska optimistisk och börjar med I-ackordet, som ger en stark grund. Nästa IV-ackord utvidgar musiken, medan iiackordet tillför lite spänning. Slutligen löses progressionen upp i det starka V-ackordet, som ger en känsla av spänning och energi.
I - iii - V - II: Expansiv
Exempel: C - Em - G - D
Progressionen I - iii - V - II inleds med det kraftfulla I-ackordet och övergår sedan till ett mer oväntat iiiackord. V-ackordet bygger upp förväntan, medan II-ackordet slutligen ger en känsla av oändliga möjligheter.
De två durackorden i slutet av den här progressionen skapar en positiv atmosfär som kan användas i många filmiska sammanhang.
Avslutande tips
Att skapa en filmisk ackordföljd som väcker genklang hos människor kräver ett ljudspråk som låter både djupt och bekant, så se till att du skriver musik som människor kan känna igen sig i och som utvidgar innebörden av det som händer på skärmen.
När det gäller filmmusik finns det i stort sett oändliga möjligheter: om du till exempel lär dig mer om molltonarter kan du tillföra mycket känslomässigt djup till din musik, eller om du byter från en durtonart till dess mollversion kan du skapa en stark kontrast som kan öka dramatiken.
Detsamma gäller för lånade ack ord från parallellmoll, som att ersätta ett vi-ackord i dur med iv-ackordet från mollskalan. Eller att behärska rotförflyttning för att flytta mellan ackord som delar en gemensam ton.
Slutligen kan du genom att lägga till ett förminskat ackord i dina progressioner skapa spänning och leda till en meningsfull upplösning, särskilt när du använder det som en övergång mellan två ackord i traditionell harmoni.
I många soundtracks används förminskade ackord för att överraska enkla progressioner. Detta trick, tillsammans med sekundära dominanter och tonartsbyten, hjälper dig att bygga upp en ljudpalett som väcker nya känslor till liv.
Lycka till och fortsätt vara kreativ!