Dubmusik: Allt du behöver veta om den

Dubmusik: Allt du behöver veta om den Dubmusik: Allt du behöver veta om den

Dubmusiken må ha börjat som en nischgenre, men dess ringar på vattnet har nått långt bortom Jamaica, där den föddes. Från de ekoladdade spåren från 1970-talets reggaelegender till den bastunga produktionen i dagens elektroniska dansmusik har dub satt sin prägel på en mängd olika populärmusikaliska uttryck.

Artister som The Clash och Massive Attack har dykt ner i dub-poolen och skapat musik som länge har gett genklang hos publik över hela världen, men på något sätt är dub i sig fortfarande en genre som fortfarande flyger under radarn för många.

Trots sina decennier av inflytande fortsätter dubmusiken att vara ett ljud som är både allestädes närvarande och svårfångat. I den här artikeln kommer vi att dyka djupt in i dubmusikscenens historia, inflytande och ikoner. I slutet kommer du att se varför dub förtjänar mycket mer än bara en nick av uppskattning. Och vem vet? Du kanske till och med hittar dig själv att släppa ett dub-inspirerat beat i ditt nästa spår!

Vad är Dub Music?

Dubmusik, ofta kallad "dub reggae", föddes ur instrumentalversionerna av jamaicanska reggaelåtar i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Det hela började med den enkla men briljanta (och oavsiktliga) idén att skala av reggaelåtar till deras nakna ben - ta bort sångstämman men ibland behålla bakgrundssången - och skapa ett utrymme där rytmen, eller "riddim", stod i centrum.

Dessa tidiga dubspår handlade om trummor och bas, reggaemusikens hjärtslag, som lades fram så att alla kunde höra.

Namnet "dub" kommer från " dubplates " , som var acetatskivor som användes av ljudanläggningsoperatörer för att testa nya mixar eller spela exklusiva spår. Själva termen "dub" blev synonymt med att remixa och förändra dessa instrumentala versioner och lägga till lager av effekter som reverb, eko och delay.

Producenten blev i princip konstnären, som remixade och omformade musiken i realtid och gjorde mixerbordet till ett eget instrument.

I början var dubmusiken rå och organisk. Producenterna använde studion som sin kreativa lekplats. Men i takt med att tekniken utvecklades gjorde dubmusiken det också. Trummaskiner och samplers kom så småningom in i mixen och drev genren in i nya territorier.

Idag har dubmusiken nästan utvecklats till en egen elektronisk musikgenre som influerat allt från hiphop till EDM. Men i grunden är dub fortfarande trogen sina rötter - en hyllning till rytm, experiment och basens kraft!

En historia om dubmusik

"På stranden"

Dubmusikens födelse är en av de lyckliga tillfälligheter som för alltid förändrat musikhistorien.

Året var 1968 på Jamaica och luften var fylld av reggaemusik. Ljudanläggningsproducenten Rudolph "Ruddy" Redwood hade just gett Treasure Isle studio i uppdrag att pressa en inspelning av hitsingeln "On the Beach" med The Paragons.

Ett litet misstag av Byron Smith, studions tekniker, ledde dock till något magiskt.

Smith råkade av misstag pressa en kopia av låten utan sång - bara det instrumentala. Istället för att skrota "misstaget" bestämde sig Redwood för att rulla vidare med det och snurrade den sångfria versionen på en av sina sound system-fester.

Svaret var elektriskt.

Publiken älskade det avskalade, rytmdrivna soundet och den instrumentala versionen blev snabbt en massiv hit. Vad var det som gjorde den så speciell? För det första gav den mer utrymme för musiken att andas, och den öppnade också upp för något som kallades "toasting", där DJ:s pratade, mässade eller sjöng över riddim. Detta var en tidig föregångare till det som vi nu känner igen som modern rap och hiphop.

The King Tubby Sound

Dubmusikens oavsiktliga födelse fångade så småningom uppmärksamheten hos en av dess mest inflytelserika pionjärer, Osbourne "King Tubby" Ruddock. King Tubby var en ljudtekniker med ett skarpt öra för innovation och såg potentialen i att ta idén med instrumentala reggaespår till nästa nivå. Inspirerad av de många möjligheterna utvecklade Tubby sin egen dubformel, som handlade om dekonstruktion och rekonstruktion.

Han tog de ursprungliga reggaelåtarna och strippade ner dem till deras kärnelement - främst trummor och bas, så kallad "riddim". Sedan lade han på en blandning av eko, reverb och delay på spåren. Sången reducerades ofta till fragment, ekon av originalet, medan andra instrument droppade in och ut ur mixen, vilket skapade en omslutande lyssningsupplevelse.

Denna innovativa metod för musikproduktion spred sig snart som en löpeld och dubmusiken utvecklades snabbt från ett sound system-fenomen till en stapelvara i inspelningsstudion. Snart började dub-album dyka upp på skivbutikernas hyllor och introducerade världen för en ny, experimentell sida av reggae.

Dubbing av mainstream

Under 1960- och 1970-talen blomstrade Jamaicas musikscen med mainstreamhits som kom från ska, rocksteady och reggae. Dessa genrer dominerade i stort sett radiovågorna och danssalongerna. Men medan dessa låtar lyste upp listorna, pågick något revolutionerande på B-sidorna.

Ljudsystem, som alltid var på jakt efter något nytt och spännande, började experimentera med baksidorna på dessa populära skivor. I stället för att bara pressa originalspåren började de skapa dubversioner av A-sidorna, ta bort sången och leka med de instrumentala elementen.

Dessa dubversioner gav nytt liv åt mainstream-hits.

Till exempel var "King Tubby Meets Rockers Uptown" dubversionen av "Baby I Love You So" av Jacob Miller, vilket blev en av de mest kända dubversionerna av en A-sida.

Dub-experter kommer in på scenen

I början av 1970-talet hade dubmusiken blivit en fullfjädrad rörelse. Flera banbrytande producenter trädde in på scenen och gav var och en sin egen smak till den framväxande genren. Namn som Lee "Scratch" Perry, King Tubby, Augustus Pablo och Errol Thompson började eka genom Kingstons gator när dessa visionärer skapade sig en plats som dubmusikens verkliga ägare.

En av dem som bidrog till dub-revolutionen var Derrick Harriott, en producent som satte sin egen unika prägel på genren.

Harriott blev känd för sin uppfinningsrika användning av ljudeffekter och lade till element som sirener, åskknallar och till och med dialogsnuttar i sina dubbningar. Dessa effekter tillförde musiken lager av atmosfär och dramatik, vilket gjorde att varje spår kändes som en levande enhet.

Skapandet av den brittiska dub-scenen

När jamaicanska invandrare bosatte sig i Storbritannien under 1970- och 1980-talen förde de med sig reggae- och dubmusik. Detta kulturella utbyte ledde till att en distinkt brittisk dub-scen skapades.

Banbrytande artister som Dennis Bovell, Mad Professor och Jah Shaka spelade en avgörande roll i utformningen av denna rörelse och tillförde de dunkande baslinjerna och hypnotiska rytmerna i jamaicansk dub sin egen unika brittiska smak.

Dennis Bovell, känd som "Godfather of UK Dub", bidrog till att föra ut dub till de brittiska massorna. Hans arbete med band som Matumbi hjälpte till att överbrygga klyftan mellan reggae, dub och den framväxande punkscenen.

På samma sätt blev Mad Professor känd för sitt experimentella tillvägagångssätt, där han blandade traditionella dubelement med elektroniska ljud för att skapa en futuristisk, rymdliknande atmosfär som gick hem hos den tidens ungdomar. Jah Shaka stod för den spirituella sidan av dub och använde sin musik för att sprida budskap om fred, kärlek och motstånd.

Dessa brittiska dub-pionjärer inspirerade också en våg av crossover-band som införlivade dub i sitt eget sound, vilket bidrog till att göra dub tillgängligt för en ännu bredare publik.

Band som The Police, The Clash och UB40 började experimentera med dubens djupa rytmer och ekoeffekter och blandade dem med punk, rock och new wave. The Clashs ikoniska album Sandinista! och The Polices spår "Walking on the Moon" visar båda hur dub påverkade den brittiska mainstream-musiken.

Den brittiska dub-scenen gav inte bara en plattform för jamaicanska ljud utan utökade också dub-musikens räckvidd.

Dub blir elektroniskt

I början av 1980-talet tog utvecklingen av dubmusiken en spännande vändning när elektroniska remixer började dyka upp. Producenter började experimentera med synthesizers, trummaskiner och digitala ljudeffekter och tänjde på gränserna för dubmusikens signaturljud. Denna era gav upphov till en fusion av dub med elektronisk musik, vilket skapade ett helt nytt spektrum av subgenrer som fortsätter att påverka musikvärlden idag.

I takt med att dubben blev digital uppstod flera elektroniska former av dub:

  • Dubstep: Många moderna dubstep-fans är inte medvetna om att genren har sitt ursprung i Storbritannien i slutet av 1990-talet. Till en början tog dubstep den djupa basen och de reverb-tunga elementen från dub och sammanförde dem med ett mörkare, mer aggressivt ljud. Banbrytande artister som Skream, Benga och Burial hjälpte till att definiera denna genre, som snabbt blev populär i undergroundklubbar och senare exploderade på den globala musikscenen.
  • Dubtronica: Med dubens atmosfäriska kvaliteter och elektroniska trummor blev dubtronica en plats för experiment. Artister som Thievery Corporation och Ott är kända för sitt arbete inom denna genre.
  • Dub Techno: Dub techno tar technons minimalism och tillför den dubens djupa, ekande kvaliteter. Artister som Basic Channel och Deepchord var pionjärer inom denna genre.
  • Psydub: En fusion av dub och psykedelisk musik, psydub erbjuder en trippig, sinnesförvirrande lyssningsupplevelse. Shpongle och Younger Brother är nyckelpersoner inom psydub-scenen.
  • Trip-Hop: Trip-hop blandar dub med hip-hop, jazz och elektronisk musik och skapar en genre som är både chill och edgy. Massive Attack, Portishead och Tricky är några av de mest ikoniska artisterna som uppstod ur 90-talets trip-hop-scen.

Med tiden blev överlappningen mellan dub och dancehall också mer uttalad, i synnerhet när dancehall började innehålla elektroniska element i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet.

Artister som King Jammy spelade en viktig roll i denna fusion, och senare skulle artister som Shabba Ranks och Buju Banton ytterligare sudda ut gränserna och använda dub-inspirerade produktionstekniker för att skapa dancehall-hits.

Reggae vs. Dub

Reggae och dub är ganska nära besläktade genrer, så det är ingen överraskning att många talar om dem omväxlande. Till att börja med har båda sina rötter i Jamaicas rika musiktraditioner.

Men även om de delar många likheter finns det några viktiga skillnader som skiljer dem åt. Här är en uppdelning av de viktigaste skillnaderna mellan reggae och dub:

  • Struktur :
    • Reggae: Typiska inslag är strukturerade sångformat med verser, refränger och ofta starka sångmelodier.
    • Dub: I första hand instrumental, med fokus på att remixa och manipulera originalspårets element, ofta genom att ta bort eller minimera sång.
  • Instrumentering :
    • Reggae: Förlitar sig på en full banduppsättning, inklusive gitarr, bas, trummor, keyboards och horn, med stark betoning på rytm och melodi.
    • Dub: Fokuserar starkt på bas och trummor ("riddim") och tar ofta bort andra instrument eller använder dem sparsamt med extra effekter.
  • Produktionsteknik :
    • Reggae: Inspelad och producerad med minimala ljudeffekter, med fokus på ett naturligt, levande bandljud.
    • Dub: Känd för sin experimentella användning av studioeffekter som reverb, eko och delay, vilket skapar ett rymligare och mer överjordiskt ljud.
  • Vokal närvaro :
    • Reggae: Sången är central och förmedlar låtens budskap, ofta med teman som kärlek, social rättvisa och andlighet.
    • Dub: Sång, om den förekommer, är vanligtvis fragmenterad, ekad eller remixad och blir en del av den övergripande strukturen snarare än fokuspunkten.
  • Syfte :
    • Reggae: Syftar till att leverera en sammanhängande sångupplevelse med en tydlig berättelse eller ett tydligt budskap.
    • Dub: Fungerar ofta som en remix eller omtolkning av reggaemusik, med fokus på stämning, rytm och soniska experiment.
  • Kulturell påverkan :
    • Reggae: Välkänd för sitt inflytande på global musik, särskilt när det gäller att sprida jamaicansk kultur och budskap om fred och enighet.
    • Dub: Har haft stort inflytande på ljudet av modern elektronisk musik, från hiphop till EDM, och är känd för sin roll i remixkulturen.

Dub- och reggaemusiken har ett gemensamt ursprung, men skillnaderna ligger i hur man faktiskt gör musiken.

Ikoniska Dub-artister

Kung Tubby

King Tubby, född Osbourne Ruddock, hyllas ofta som "the father of dub".

Tubby var en banbrytande ljudtekniker som revolutionerade musikproduktionen genom att göra mixerbordet till ett instrument. Hans banbrytande arbete innebar att han strippade reggaespår till sin kärna och lade till innovativa ljudeffekter som eko, reverb och delay.

Spår som King Tubby Meets Rockers Uptown featuring Augustus Pablo visar hans signaturstil. Tubbys inflytande är enormt, och på nästan alla sätt lade han grunden för modern remixkultur och elektronisk musik.

Lee Scratch Perry

Lee "Scratch" Perry, även känd som "The Upsetter", är en annan av dubmusikens mest excentriska och inflytelserika personer. Perry var både producent, mixer och artist och hans arbete i Black Ark Studio på Jamaica resulterade i några av de mest banbrytande dubspåren genom tiderna.

Han var en mästare på att använda okonventionella ljud, som krossat glas eller djurljud, i lager med tungt reverb och delay för att skapa ljudlandskap som inte hör hemma i denna värld. Perrys samarbeten med artister som Bob Marley och The Wailers, liksom hans egna album, bidrog till att flytta fram gränserna för vad dub kunde vara och gjorde honom till en ikon inom genren.

Augustus Pablo

Augustus Pablo, född Horace Swaby, är mest känd för sin mästerliga användning av melodica, ett instrument som han populariserade inom reggae- och dubmusiken. Hans signaturljud, som kan beskrivas som spöklikt, eteriskt och melodiskt med djupa, ekande basgångar, blev ett kännetecken för dubgenren.

Pablos samarbeten med King Tubby resulterade i några av de mest ikoniska dubalbumen, bland annat King Tubby Meets Rockers Uptown. Hans förmåga att blanda traditionell jamaicansk musik med experimentella dub-element bidrog till att befästa hans plats som en av genrens mest innovativa och bestående artister.

Mad Professor

Mad Professor, född Neil Fraser, är en nyckelperson i utvecklingen av dub, särskilt i Storbritannien. Känd för sin futuristiska inställning till genren omfamnade Mad Professor den digitala sidan av saker och ting och drev dub in i nyare elektroniska territorier.

Hans Dub Me Crazy-serie visade upp hans innovativa användning av syntar, samplers och trummaskiner, där han blandade traditionella dubtekniker med vad som då var banbrytande produktion. Mad Professors samarbeten med en rad olika artister, bland annat Massive Attack på albumet No Protection, bidrog till att göra dub tillgängligt för en bredare publik.

Vetenskapsman

Scientist, född Hopeton Overton Brown, var en av King Tubbys skyddslingar och blev känd för sin lekfulla inställning till dub. Scientist började som lärling i Tubby's studio och utvecklade snabbt sin egen stil, som kännetecknades av tung bas, unika ekoeffekter och intrikat ljudmanipulation. Album som Scientist Rids the World of the Evil Curse of the Vampires och Scientist Wins the World Cup hyllas ofta för sina fantasifulla titlar och banbrytande produktionstekniker.

Scientists förmåga att skapa levande, nästan filmiska ljudlandskap gjorde honom till en av de mest ikoniska och älskade figurerna inom dub-scenen.

Topp 5 tips för dubbmixning

Dub är en unik konstform. På många sätt är "mixerbordet" det viktigaste instrumentet.

I dubens barndom var det förstås pionjärer som King Tubby och Lee "Scratch" Perry som gjorde studion till sitt instrument. I dag har datorerna förändrat vårt sätt att skapa dub, men själva kärnan i hantverket är densamma.

Här är några tips som hjälper dig att bemästra konsten att mixa dub på en modern anläggning:

1. Använd ett manuellt tillvägagångssätt

När det gäller att mixa dub finns det något unikt kraftfullt med att använda händerna. Även om digitala verktyg erbjuder precision är den taktila uttrycksformen som kommer av att fysiskt interagera med din utrustning oersättlig.

I dub bör dina händer fungera som en förlängning av dina kreativa instinkter.

Den manuella mixningen gör att du får kontakt med musiken på en djupare nivå. Oavsett om du trycker på faders eller vrider på rattar på en konsol ger den fysiska handlingen att manipulera ljud i realtid en nivå av spontanitet och intuition som är kärnan i dub. När du fysiskt arbetar med ditt mixerbord eller din utrustning reagerar du på musiken i stunden och fattar beslut som bygger på känsla snarare än teori.

Kort sagt, dubbning bör alltid vara en instinktiv process.

2. Konfigurera din Dub Session Template

När det gäller att blanda dub är förberedelse nyckeln.

Oavsett om du arbetar med outboardrack eller in-the-box med en DAW kan det spara tid och hjälpa dig att hålla dig kvar i det kreativa flödet om du har en sessionsmall med aux-sends som är redo att användas. Här är en sammanfattning av några aux-sends och effekter som du bör ha med i din setup:

  • Mono Spring Reverb: Du kan använda ett klassiskt fjäderreverb för att lägga till en grusig, analog värme i din mix. Perfekt för att skicka snare hits eller sångsnuttar för att skapa den autentiska, old-school dub-vibben. Mono-inställningen hjälper till att hålla effekten stram och fokuserad. Om du använder hårdvara är en Fender '63 Reverb Unit ett bra val. Om du arbetar i lådan kan du kolla in AKG BX 20 från UAD.
  • Digital Stereo Reverb: Ett digitalt stereoreverb ger dig ett bredare stereoljud. Skicka dina gitarrer, horn eller till och med hela trumset genom det för att skapa en frodig atmosfär. Den här effekten fungerar bra för att ge djup åt din mix och få den att kännas rymligare. Lexicon PCM 92 är perfekt för expansiva reverb på hårdvarusidan, men om du letar efter programvara är Valhalla VintageVerb en bra idé.
  • Long-Building Dub Echo (Mono eller Stereo): Detta är en dub-essential. Ställ in ett delay med en lång feedbackloop, så att det kan byggas upp och utvecklas över tid. Använd den i mono för ett mer direkt, fokuserat ljud, eller i stereo för en bredare, mer omslutande effekt. Perfekt för att låta ett gitarriff eller en vokallinje gå ut i oändligheten och skapa den klassiska dub-rymden. Roland RE-201 Space Echo är det mest uppenbara valet, men för större flexibilitet rekommenderar jag Soundtoys EchoBoy.
  • Phaser: En phaser är perfekt för att lägga till rörelse och textur i en mix. Du kan skicka dina hi-hats, syntar eller till och med hela trumslingor genom en phaser för att skapa en virvlande, hypnotisk effekt. Som gitarrist är Electro-Harmonix Small Stone Phaser en av mina favoriter när det gäller hårdvara. Men om du vill gå mjukvaruvägen kan du kolla in Soundtoys Phasemistress.

3. Skapa långa Dub Echo Delays

En av dubmusikens signaturtekniker är att skapa dessa djupa, utvecklande ekofördröjningar som verkar sträcka sig ut i oändligheten. I hjärtat av det här ljudet finns ett enkelt men kraftfullt trick: att skicka tillbaka delayet till sig självt. Den här metoden, som ofta kallas "feedback looping", är en hörnsten i dubproduktion.

För att uppnå den här effekten måste du koppla tillbaka utgången från din delay-enhet till dess ingång.

Så här fungerar det: när delay-signalen matas tillbaka in i sig själv skapas en loop som gör att ekona byggs upp och utvecklas över tid och blir mer intensiva för varje upprepning. Den här återkopplingsslingan kan justeras för att styra hur länge ekona varar och hur de interagerar med resten av mixen.

Jag rekommenderar att du använder analoga delays, eftersom hårdvarans naturliga imperfektioner och egenheter bidrar till magin. Analoga enheter, som Roland Space Echo eller de klassiska banddelays, introducerar ofta subtila variationer i tonhöjd, timing och ton när ekona upprepas, vilket ger dina dubspår den varma, grusiga karaktären.

Eftersom hastigheterna på dessa fördröjningar inte är perfekt tajmade baseras dina val på känsla snarare än strikta regler. När du manipulerar återkopplingen och fördröjningstiderna reagerar du på musiken i realtid.

Ett av de mest effektiva sätten att skapa coola dub-ekon är att vrida delayhastigheten från mycket snabbt till mycket långsamt. Börja med en snabb, tight delay för att skapa en känsla av brådska, och sakta sedan gradvis ner den för att sträcka ut ekona och skapa ett stort, rymligt ljudlandskap.

4. Accentuera trummorna

I dubmusik är trummorna allt.

För att få dina trummor att sticka ut måste du vara kreativ med effekter och bearbetning. Ett sätt att göra detta är att skicka specifika trumelement till auxar som är laddade med phasers, fjäderreverb eller delays, vilket kan ge djup, rörelse och atmosfär.

Prova t.ex. att skicka din virveltrumma till en aux med ett klassiskt mono-fjäderreverb, eller skicka dina hi-hats eller slagverk till en phaser på ett aux-spår.

Förutom kreativa effekter är det viktigt att få rätt punch och närvaro i dina trummor. Kompressorer som DBX-160 är fantastiska för detta ändamål. Ställ in en medelhög attack och en snabb release för att släppa igenom de första transienterna, och justera sedan kompressionen efter smak. Detta kommer att ge dina trummor den karaktäristiska snap och punch som skär genom mixen.

Slutliga tankar

Dubmusik är mer än bara en genre. Den föddes ur den jamaicanska musikens rika traditioner och har utvecklats från sina rötter till en dynamisk, ständigt expanderande konstform. Dubmusikens historia är lång och djup. Från reggaemusik som pressats till instrumentala spår och instrumental reggaemusik som remixats till modern dansmusik - dubmusiken utvecklas fortfarande så som vi känner den.

Förhoppningsvis har denna lilla dubmusikguide gett dig en bättre förståelse för genren och inspirerat dig att göra den på egen hand!

Ge dina låtar liv med professionell mastering, på några sekunder!